Hur vi rekryterade Anne L'Huillier – och hur vi visste att hon var ämnad för stordåd
Större delen av avdelningen för atomfysik vid Lunds universitet hade samlats i ett rymligt rum med storbildsskärm för att invänta tillkännagivandet av 2023 års Nobelpristagare i fysik från Kungliga vetenskapsakademin den 3 oktober. Nobelhemligheten är såklart rådande, men det fanns ändå en viss förväntan i luften.
– Publicerad den 1 december 2023
Detta är en översatt text från "The Conversation" som Sune Svanberg, professor emeritus i atomfysik vid Lunds universitet, skrivit. Originaltext: How we hired 2023 Nobel laureate Anne L'Huillier – and why we knew she was destined for greatness (theconversation.com)
När skärmen med pristagarna dök upp och vår kollega Anne L'Huilliers ansikte fanns med, lyfte vrålet nästan taket – de stora lasrarna i källaren måste ha hamnat ur linje!
L'Huillier gick dock inte att se någonstans – hon höll en föreläsning för sina studenter.
Ny laseranläggning
För ungefär 30 år sedan övervägde atomfysikgruppen i Lund en ny forskningsinriktning. Vi valde till slut området växelverkan mellan laser och materia med hög effekt. För detta ändamål lyckades vi 1992 förvärva en helt unik laser (en så kallad terawattlaser) som avfyrar 10 ultrakorta pulser per sekund.
Detta var möjligt tack vare goda akademiska kontakter med ledande lasergrupper i USA och Europa, samt med partners från industrin. Det generösa stödet från Wallenbergstiftelsen möjliggjorde förverkligandet av dåtidens kanske mest attraktiva system för att utföra avancerad forskning inom ett nytt område av atomfysik.
Vid denna tidpunkt var L'Huillier en framstående forskare i Frankrike. Bara några år tidigare, 1987, hade hon upptäckt att många olika övertoner av ljus uppstår när man sänder infrarött laserljus genom en ädelgas - som ett resultat av att gasen och lasern växelverkar.
Med vår nya anläggning kunde vi locka L'Huillier att komma till Lund med sin egen experimentuppställning. Detta föll sig naturligt eftersom vi i inför projektet hade besökt CEA Saclay Center där hon var anställd. Jag bjöd också in henne att vara en av huvudtalarna vid invigningen av vår nya anläggning i Lund. När vi var på plats för experimenten stod det omedelbart klart för oss att L'Huillier var en extremt begåvad fysiker, både när det gällde experiment och teori, med stora framtidsutsikter. Vi publicerade vår första gemensamma artikel 1993.
L'Huillier trivdes bra i Lund och av många olika skäl bestämde hon sig för att stanna kvar. Först anställdes hon på ett lektorat och senare på en särskild professur, som vi fick finansierad. Detta var en lyckoträff för Lund – L'Huillier hade lätt kunnat få prestigefyllda positioner på annat håll.
Hon var också mycket engagerad i att lära sig svenska. Det säger en hel del. I ett litet land som Sverige är det naturliga språket i en internationell verksamhet som vetenskap engelska, men L'Huillier blev helt flytande i vårt "exotiska" språk.
På ett tidigt stadium överförde jag ledarskapet för laboratoriet för högeffektslaser till L'Huillier och Claes-Göran Wahlström. Med hjälp av många begåvade medarbetare har området utvecklats enormt i Lund, vilket gör det till ett av de ledande naven inom detta fascinerande forskningsområde.
L'Huillier fortsatte energiskt sitt arbete med höga övertoner och den associerade bildningen av attosekundlaserpulser. Det var för dessa områden som hon till slut fick Nobelpriset - ett arbete som har hjälpt forskarna att få en inblick i elektronernas höghastighetsvärld.
Framför allt kunde hon visa att processer som tidigare ansetts ske momentant i själva verket sker med en extremt kort fördröjning.
Blygsam och rigorös
L'Huillier är fullständigt briljant. Trots det har hon alltid haft en ganska lågmäld personlighet. Hon bryr sig mycket om sina medarbetare och studenter. Det är kanske hennes ödmjukhet och brist på intresse för berömmelse och glamour som gör henne till en så stor fysiker. Hon tar inga genvägar och har ett djupt, genuint intresse för vetenskap.
Hon har varit, och är, en sann förebild för unga forskare – både kvinnor och män – och visar hur utmärkt forskning kan kombineras med entusiastisk undervisning.
L'Huillier talade till slut med Kungliga Akademien i Stockholm under en schemalagd paus i sin lektion. Hon anslöt sig senare till vårt firande, strålande och oerhört glad. Det var uppenbart att detta var den ultimata prestationen, diamanten bland de många andra utmärkelser hon redan hade fått.
Firandet pågick hela eftermiddagen, tillsammans med både universitetsledningen och studenterna. L'Huillier satt i en ändlös rad av intervjuer. Att få den högsta vetenskapliga utmärkelsen kommer säkert att förändra hennes liv, men jag är säker på att hon alltid kommer att förbli samma generösa och blygsamma person som vi alla lärde känna henne som.
Våra varmaste gratulationer till vår "egen" Nobelpristagare!
Sune Svanberg, är professor emeritus vid Atomfysik och profilområdesmedlem vid LTH-profilområdena Avancerade ljuskällor samt Ljus och material.