Brev från sommarhuset

En lång rad av brevlådor. Eftermiddagskaffe som dukas upp prick klockan tre. Hammockens kuddar är brännheta, på andra sidan gärdsgården frustar en häst. Ett par äldre kusiner sitter i bigarråträdet, spottar kärnor. Doft av vresros där stigen är som smalast. När åskan går sitter vi i bilen. I det klara vattnet, över en randig sandbotten, rör sig en ensam liten krabba.

Sommarens bästa plats kan vara en rikedom att återvända till, med minnen som lagras ovanpå varandra.

Men möjligheten att tillbringa till synes långsammare dagar i sommarparadis går förstås också att betrakta i ljuset av en större samhällsutveckling.

”Öster om floden Po”

Per-Johan Dahl är prefekt vid Institutionen för arkitektur och byggd miljö vid Lunds Tekniska Högskola. Han har inte forskat på fritidshus, men är som arkitekt väl medveten om att det svenska folkhemsbygget kring mitten av 1900-talet kröntes av att fler människor kunde köpa en bit mark eller på annat vis få tillgång till ett enkelt sommarboende.

Vad handlar den förment svenska drömmen om ett fritidshus att snickra på och återvända till, tror han?

– Jag tror egentligen att det är olika, att vi inte drömmer om samma saker. För många år sedan tänkte jag på fritidshus som något ganska svenskt. Men att lämna staden och flytta ut på landet under delar av året är något som förekommit under långa tider i många länder och kulturer. Ett exempel på det blev jag varse om när jag bodde i Turin, där det fanns en tradition av att flytta ut till det kulliga landskapet öster om floden Po, som omväxling men också för att jaga och odla.

Talldoft och mörker

Efter ett par årtionden utomlands återvände Per-Johan Dahl till Lund för att arbeta och Malmö för att bo. Först då kom tankarna på ett sommarhus – och samtidigt en möjlighet att tillsammans med sin hustru ta över ett fritidshus som funnits i familjen sedan 1980-talet.

– För min egen del tycker jag mycket om att bo centralt i staden, och att ha ett eget hem på landet som pendang. Vårt hus i Åhus använder vi nästan hela året. Det som är skönt är tystnaden, mörkret och talldoften, nära stranden.

Just Åhus blev också en bad- och friluftsdestination för bredare grupper i slutet av 1800-talet, berättar Per-Johan Dahl.

– Då väcktes en hälsoinriktad reformrörelse i Europa, och det blev exempelvis vanligt att barn fick lämna förorenade städer för att tillbringa tid i skollovskolonier under sommaren. Och sådan verksamhet finns fortfarande kvar i trakten.

Här experimenterar jag …

Som arkitekt uppskattar Per-Johan Dahl också att fritidshuset möjliggör ett slags prövande som skiljer sig från det dagliga arbetet med att undervisa, forska och leda en institution vid Lunds universitet.

– Här kan jag med ganska ringa medel testa idéer som sedan kan utvärderas och omsättas på olika sätt. Att utforma vårt eget hus, att sitta ned med pennan och bygga fullskaleprototyper för möbler, är ett sätt för mig hålla i gång gestaltningen, och det ger erfarenheter som jag kan lyfta in i både min forskning och undervisning.

I Åhus arbetar Per-Johan Dahl just nu med Cabin D – en byggnation inne i tallskogen där experimentet går ut på att inte avverka några träd.

– Projektet är en kritisk kommentar på bygg- och fastighetsindustrins slentrianmässiga skogsavverkning, där man fäller träd för att göra plats för standardiserade planlösningar. Jag menar att arkitekturen bör gestaltas efter platsens specifika sammansättning, så att tallarna, och alla andra träd, blir självklara kvaliteter i arkitekturen.  

Skolhus blev sommarhus

Erik Sigge är byggnadsantikvarie och enhetschef vid Form, design, kultur som är en del av Institutionen för arkitektur och byggd miljö.

Även han uppskattar möjligheten att, vid sidan av att forska och undervisa inom arkitekturhistoria, kunna utföra det mer handfasta arbete som följer med ett sommarhus.

För en tid sedan köpte hans familj en gammal byskola i samhället där han själv växte upp.

– Det är ett mindre skolhus från 1863 med ett enda klassrum. Huset har stått oanvänt sedan 1960-talet. Tak och bjälklag har det varit mycket jobb med, och nu har vi fått värme.

Som byggnadsantikvarie har han varit mån om varsamma reparationer.

– Jag är intresserad av lokala, ekologiska och hållbara material, och målar med traditionella färger som linolja, äggoljetempera, lim- och kalkfärg. Jag håller också på en hel del med lera här – ett otroligt allsidigt byggmaterial – och plast är bannlyst. För mig har det varit en ventil i det akademiska att testa saker och jobba praktiskt. Men jag skulle säga att det oavsett yrke kan vara roligt att vårda och förvalta sitt hus.

Utom räckhåll?

Även om sommardrömmen av ekonomiska skäl är utom räckhåll för många – och även om åtskilliga fritidshusområden blivit exklusiva enklaver där allt fler bor permanent – finns det i delar av Sverige hus som inte kostar en större förmögenhet.

Borde det inte därför finnas en hel del torp och gårdar som kan räddas och bli fina sommarhus förutsatt att byggnaden inte blivit sönderrenoverad med dålig inomhusmiljö som följd, och om förfallet inte gått för långt?

– Lär man sig lite, och undviker att riva på oåterkalleliga vis, är det nog inte så många fel man kan göra. Men det gäller förstås att ha koll på sådant som konstruktion, fukt och hållbarhet. Och det är viktigt att vara ärlig mot huset, säger Erik Sigge.

Social ingenjörskonst

Under 1900-talet ledde jordbrukspolitik och snabb urbanisering till att många mindre gårdar i Sverige övergavs, eller blev ett ställe för släkten att återvända till under sommaren.

– Efter 1938, när den första semesterlagen instiftades i Sverige, tar utvecklingen med sport- eller fritidshus åt bredare lager av befolkningen fart, säger Erik Sigge.

Den nya lagen gav alla anställda två veckors semester. Men som det så kallade fritidsproblemet formulerades: Vad skulle arbetarna göra med all ledig tid?

Ett svar i den sociala ingenjörskonstens anda var att göra naturupplevelser, avkoppling och även enkla sommarboenden tillgängliga för fler.

Ystad visar vägen

I höst kommer Erik Sigge, i rollen som handledare, att få bekanta sig närmare med just tiden efter den första semesterlagen, eftersom doktoranden Eugenio Lux i sin avhandling i arkitekturhistoria planerar att forska kring utställningen Fritiden som arrangerades i Ystad 1936.

Sex år efter Stockholmsutställningen – den nationella utställningen för arkitektur, form och konsthantverk som blev funktionalismens genom brott i Sverige – skulle utställningen i Ystad under mottot ”fritiden skall skapa lyckliga, harmoniska människor” presentera hur framtidens semesterboenden rent konkret skulle se ut.

– De nya byggnadsreformerna var allomfattande, så även fritidshus kopplades till välfärdsfrågorna och tog sikte på höjd standard av boendemiljön. Tanken var att du, oavsett hur det såg ut i din familj, skulle kunna ha tillgång till naturen, och till skog, sjö och hav, säger Erik Sigge.

Även fackföreningar och företag började från denna tid att bygga egna stugområden, med sikte på god rekreation åt medlemmar och anställda.

Dags att förnya visionen?

Under 1960-talet byggdes, som bland annat framkommer i avsnitt fyra av SVT:s Så byggdes Sverige, fritidshus i sällan skådad takt. Många som kommit över en prisvärd tomt byggde på egen hand, efter standardiserade katalogmodeller.

Idag finns omkring 700 000 fritidshus i Sverige, vilket gör att en hög andel av befolkningen ingår i ett nätverk med tillgång till fritidshus. 2021 kom dock en påminnelse från SCB som visar att det kan vara dags att fundera över en ny vision:

Av barnen med minst en förälder född i Sverige hade 46 procent tillgång till ett fritidshus. Bland barn födda utomlands, eller vars båda föräldrar var födda i ett annat land, var siffran 4 procent.

Som en delförklaring angavs att många barn med utländsk bakgrund inte har tillgång till fritidshus i Sverige genom mor- och farföräldrar eller tack vare arv från tidigare generationer.

Per Friberg – och Villa Vy på Flatön

Dagens ojämlikhet till trots är det ingen överdrift att säga att fritidshuset – med sin särskilda koppling till natur, bad, stillhet och återhämtning på repeat – speglar framväxten av välfärdssamhället och det moderna Sverige.

Så vilka fritidshus har gjort störst intryck på Per-Johan Dahl, prefekt vid Arkitektur och byggd miljö?

– Arkitekten och landskapsarkitekten Per Fribergs numera ikoniska Sommarhus i Ljunghusen från 1961 är ett mästerverk i skandinavisk modernism. Friberg gestaltade i samma disciplinära ramverk som Philip Johnson i sitt Glass House och Mies van der Rohe i Edith Farnsworth House. Sommarhus i Ljunghusen är ett mycket viktigt bidrag från Skandinavien, och Skåne, till glasarkitektur.

Ett annat sommarhus som enligt Per-Johan Dahl utgör spännande arkitektur är långt mindre känt för allmänheten, och ritat av LTH-kollegan Jenny Frøslee Jonsson:

– Jag vill lyfta Villa Vy på Flatön. Det är en mycket vacker tolkning av platsen, och Jenny Frøslee Jonsson har lyckats med dynamisk och samtidigt avskalad arkitektur. Entrén med en bro som tar besökaren över kan ses som en fin tolkning av Le Corbusiers Promenade.

En plats att längta till, så in i Norden

Drömmen om en sommaridyll, arkitektritad eller ej, är inte så svensk som den kan tyckas.

De talar om hytte i Norge, sommerhus i Danmark, kesämökki i Finland, suvila i Estland. För att nämna några exempel från grannarna i norr.

I Sverige har vi, sedan många hundra år, fäbodstugan och sommarnöjet. Vi har skånelänga, faluröd stuga och skandinavisk furufunktionalism. Arrende, andelsförening, tomträtt. Fjäll, skärgård, skog och slätt.

Här känner vi sådant som våningssäng, brygga, sand, varmvattenberedare. Faster, morbror, knott och mygga.

En plats för avkoppling där alla kan bli helt tokiga på varandra.

En plats som många minns, eller bara längtar till.