Frostig samverkan?

– Publicerad den 30 oktober 2015

Som två av Lunds universitets dekaner reagerar vi starkt på Thomas Frostbergs krönika som publicerades den 24 oktober. I krönikan ”Universitetets innovationsarbete tillbaka till dåtiden” porträtteras den översyn som universitetet gjort av verksamheten kring stödet för forskning, innovation och samverkan som ett maktspel där ”fakulteterna och dess chefer, dekanerna, ser sig som de enda egentliga makthavarna då de styr över kärnverksamheten forskning och utbildning”. Vi känner inte igen oss i denna verklighetsbeskrivning men vi förstår att det beror på med vilka glasögon man läser och med vem man har diskuterat.

Vi skriver inte för att ha synpunkter på Thomas Frostbergs beskrivning av våra befogenheter och ambitioner – den är felaktig men uppfattningen kan snarast vara ett stöd i vår dagliga gärning – utan för att krönikan som vi ser det ger en missvisande bild på två avgörande punkter. För det första beskrivs den föreslagna inriktningen som att universitetet sluter sig; för det andra ger krönikan en missvisande bild av universitetets natur.

På den första punkten är det talande att krönikan i slutändan landar i att ”Problemet med utredningen är inte förslaget att flytta ut innovationsverksamhet till fakulteterna – tvärtom behövs starkare förankring där – utan att utredarens gedigna kartläggning avslöjar ett starkt introvert perspektiv…” Det är alltså inte fel på slutsatserna och det är gediget gjort men ändå är det fel. Till detta kommer ett par slängar som uppenbart avspeglar partsintressen i den berörda verksamheten.

Inte någonstans behandlas vad de initiativ som genomförts under senare år faktiskt lett till och varför många inom universitetet är starkt kritiska till dessa verksamheter. Är det bara en reaktion mot Per Eriksson som ligger till grund för detta? Kanske skulle Thomas Frostberg prata med några av oss. Vi ställer upp! Låt oss därför säga något om hur vi ser på samverkan. Stora delar av Lunds universitet präglas idag av ett mycket starkt engagemang för samverkan. Detta engagemang drivs av direkta kontakter med intressenter – både ekonomiskt motiverade genom till exempel kommersialisering av kunskap och engagemangsdrivna där forskare aktivt söker en publik utanför akademins väggar.

Engagemanget drivs också på inomakademiskt, till exempel genom det arbete med internationell ackreditering som Ekonomihögskolan arbetar med och genom det arbete som pågår nationellt med att utvärdera samverkansaktiviteter. Det finns inget, inget, i den föreslagna inriktningen som ger anledning till någon oro om att detta arbete skulle bromsas; tvärtom handlar mycket av förslagen om att ge ett bättre stöd för detta. Som Thomas Frostberg skriver behöver innovations- och samverkansfunktionerna förankras i verksamheten vid fakulteterna, något som tyvärr inte alltid varit fallet. Endast så kan vi dra nytta av de samverkansmöjligheter vi alla efterlyser.

På den andra punkten så är den skepsis mot rektors makt och initiativkraft som beskrivs i stora stycken riktig men den blir obegriplig om den inte ses mot bakgrund av att universitetet till mycket stor del faktiskt styrs underifrån. Stora delar av forskningsverksamheten bedrivs på externa medel som sökts i konkurrens av enskilda forskare eller forskargrupper. Den frihet som enskilda medarbetare har att forma sitt arbete och driva egna initiativ inom utbildning, forskning och samverkan är inte bara en grundläggande spegling av universitetets idé, utan också en spegling av universitetets maktstruktur, understundom till förtret för rektor såväl som för dekaner och prefekter.

Vi ser fullt och väl att den maktkamp gentemot dekanerna som beskrivs ger en mer tacksam dramaturgi men det gör den inte mindre felaktig.

Fredrik Andersson, dekan för Ekonomihögskolan
Viktor Öwall, dekan för Lunds tekniska högskola

Texten är också publicerad på 8till5.se