Ryska Yulia hjälper flyktingar från Ukraina

Det första Yulia Vakulenko säger när hon möter i trappan på arbetsplatsen på Ingvar Kamprad Designcentrum, IKDC, är att hennes sorg inte är någonting jämfört med vad människorna i Ukraina utsätts för. Samtidigt vill hon berätta hur hon som ryska reagerat på invasionen och kriget och hur hon blivit behandlad av såväl kollegor som människor hon tidigare aldrig har träffat.

–Jag har mötts av så mycket kärlek, även av flyktingar från Ukraina, och stödet från universitetet har varit superbra. Det märks att de bryr sig på riktigt.

Yulia Vakulenko kom till Kalmar 2010 genom ett studentutbytesprogram. Till Lund och Lunds universitet kom hon 2015. Idag är hon anställd postdoc, har fyllt 32 och har två tvillingpojkar, fem år gamla.

Efter invasionen skuldbelade hon sig själv. Hon vet att det är fel men skuldkänslorna övermannade henne de första veckorna. Allt på grund av att hon är född och uppvuxen i Ryssland.

– Jag ville inte bara titta på. Jag ville göra något så jag köpte en biljett till Polen. Jag ville hjälpa flyktingarna.

Det blev ingen resa till Polen. Hon blev övertalad att inte åka. I efterhand inser hon att det var rätt. Chansen att hjälpa flyktingar kom istället när hon fick kontakt med en hjälporganisation i Helsingborg.

Informerar om utbildning och jobb

För Yulia Vakulenko var den kontakten en vändpunkt. Hjälporganisation fungerar som en brygga mellan flyktingar från Ukraina och det svenska samhället. En del av arbetet handlar om att informera och berätta vad som gäller i Sverige. Yulia Vakulenkos uppgift är  bland annat att redogöra för regelverken kring utbildning och jobb.

– De frågar om de kan studera och om de kan jobba, hur de ska göra och vilka vägar som finns. Många flyktingar är också rädda för att familjer ska splittras och placeras på olika håll i landet. Vissa har vi hjälpt att hitta bostad, berättar hon.

Men det är inte bara praktisk hjälp som flyktingarna behöver.

– Många har kommit ensamma och de behöver en vän. De har blivit en stor del av mitt liv. Jag träffar flyktingar varje vecka, ibland varje dag. De har mitt telefonnummer och vi håller kontakten på sociala medier.

Blir vänligt bemött

Västvärldens sanktioner mot Ryssland riktas mot Putin och hans närmaste, bland dessa ett stort antal oligarker. Yulia Vakulenko menar att det trots styrkan i sanktionerna snarast uppfattas som en västanfläkt bland de superrika. Den stora allmänheten drabbas däremot och på sikt riskerar det ryska samhället att ekonomiskt slungas många årtionden bakåt i tiden.

Ett exempel som slår mot ryssar generellt är att överföringar av pengar från Ryssland till stor del stoppats, något som bland annat drabbat studenter vid Lunds universitet. Däremot inte Yulia Vakulenko som anställd.

– Den biten har jag inte känt av. Jag kan inte heller säga att jag har bemötts dåligt någonstans, men det är ju knappast så att jag går omkring på stan och flaggar att jag kommer från Ryssland, säger hon.

Hennes mor är den enda nära släkting hon har i Ryssland. Modern bor i den lilla staden Naryan-Mar där Yulia Vakulenko växte upp. Hon är inte rädd att hennes frispråkighet kring invasionen och kriget kommer att drabba modern.

– Hon protesterar inte mot makthavarna. Hon har sin lilla lägenhet, hon pratar bara ryska och hon får sina nyheter genom statskontrollerad tv. Hon tror på vad de säger.

En gång när de pratades vid kallade hennes mor kriget för en särskild operation. Efter det blev relationen ansträngd och de pratade inte med varandra på ett tag. Hennes mor har varit på besök i Sverige flera gånger och strax före invasionen pratade Yulias söner om att de ville hälsa på mormor i Ryssland.

– Då kunde man planera och säga att det ska vi göra snart. Nu vet jag inte om vi över huvud taget kan åka dit någon mer gång, säger Yulia Vakulenko.   

Mer ödmjuk

Trots att hennes far dog i en olycka när hon var ett litet barn beskriver hon Rysslands invasion som den största motgången i hennes liv. Tidigare har hon reagerat med ilska och blivit arg när hon drabbats av motgångar. Nu har hon bara känt sig maktlös.

– Jag har blivit ödmjuk på ett helt annat sätt. Tidigare har jag tagit mycket för givet. Till exempel mina två femåriga tvillingpojkar som alltid har betytt allt för mig, men som jag på ett sätt också tänkt att de alltid finns där. Så tänker jag inte längre.