”Kanske ger nanoteknologin bästa verktygslådan för hållbarhet”

Att arbeta proaktivt – och tidigt identifiera möjliga risker. De forskare och industrier som letar efter nya material, som svar på stora samhällsutmaningar, bör göra det i nära samarbete med nanosäkerhetsforskare. Så resonerar två LTH-forskare som båda fördjupat sig i risker med nya material.

Jessika Sellergren – Publicerad den 13 July 2020

Risker finns. Enligt både Christina Isaxon och Jonas Borell är nya material i första hand en fråga om möjligheter och inte problem – förutsatt att försiktighet och gedigen riskhantering tillämpas. Foto: Kennet Ruona

Vilka är riskerna med de nya material som inte minst forskare och företag ofta hörs knyta förhoppningar till? Christina Isaxon och Jonas Borell forskar båda inom nanosäkerhet vid NanoLund, utifrån skilda perspektiv.

– Generellt är det en risk om vi okritiskt och utan att dra lärdom av liknande situationer tar nya material i bruk. Ett exempel att dra lärdom av är att vi för ett antal årtionden sedan utan att tänka oss för använde asbest i alltifrån byggnadsmaterial till filter i cigaretter och gasmasker.

Innan ett nytt nanomaterial används i konsumentprodukter bör vi enligt Christina Isaxon ta reda på hur giftigt det nya materialet är och på vilka sätt människor och miljö kan komma att exponeras.

– Om nanopartiklar någon gång under materialets livscykel blir luftburna och om materialet inte är biologiskt nedbrytbart finns en uppenbar risk, säger hon.

Här vill Jonas Borell utfärda en varning:

– När människor tar fram nya material vars fysiska form eller kemiska sammansättning inte tidigare funnits i naturen finns alltid risken att dessa på ett eller annat vis påverkar levande organismer. I praktiken kommer alla material att i någon form, någon gång, komma i kontakt med organismer.

Hur lyder uppmaningen till industri och beslutsfattare, för att undvika nanorelaterade risker?

Christina Isaxon ger rådet att tänka på säkerhet redan i designfasen av nya material.

– Om det går att behålla samma funktionalitet bör man prioritera material som till exempel är biologiskt nedbrytbara, som inte behöver hanteras i pulverform och som inte har en utpräglad fiberform. Tills vi vet något om ett nytt materials egenskaper bör vi behandla det som att det vore högtoxiskt, helt enligt försiktighetsprincipen.

Även om vi i Sverige idag inte har några nanospecifika hälsogränsvärden i arbetsmiljön kan industrin luta sig mot de som finns eller föreslagits i andra delar av EU eller i USA, menar hon.

– Industrin bör också vara transparent med sina forskningsresultat. När stora nanotillverkande industrier gör tester av sitt materials toxicitet kan de välja att dela med sig så att mindre företag, som inte har råd med sådana tester, kan undvika risker.

Om EU fick en märkning av konsumentvaror som innehåller nano, när det gäller mängd och typ av nanomaterial, skulle arbetsmiljön bli säkrare för dem som arbetar med avfall och återvinning, menar Christina Isaxon.

Enligt både Christina Isaxon och Jonas Borell är nya material i första hand en fråga om möjligheter och inte problem – förutsatt att försiktighet och gedigen riskhantering tillämpas.

Alla som forskar på eller arbetar med nanomaterial måste vara allmänt orienterade om nanosäkerhet, menar Jonas Borell. Det handlar om att känna till grunderna om hur ämnen eller material kan vara skadliga och farliga för organismer, och hur detta kan hanteras.

– Arbetsprocesser och regelverk måste utformas så att potentiella risker tidigt identifieras och hanteras, säger Jonas Borell, som själv är en av författarna till en rapport till Strålsäkerhetsmyndigheten om säkerhetsutbildningar och säkerhetskultur vid forskningsanläggningar.

Något som ibland glöms bort, enligt Christina Isaxon, är att nanosäkerhetsforskningens framsteg innebär att kunskapen är mycket större idag än för bara något år sedan.

– Jag tror att många tänker att vi har klarat oss bra utan nanoteknologi under lång tid och att vi med tanke på riskerna bara borde avveckla hela nanoindustrin. Men då ska man veta att nanoteknologin kan utgöra den kanske bästa verktygslådan vi har att tillgå för att nå många av hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Utan nanoteknologin kan det hända att vi exempelvis inte klarar målen om hälsa, rent vatten och hållbar energi för alla.

Christina Isaxon är forskare i aerosolteknologi med fokus på att mäta och karaktärisera luftburna partiklar.

Jonas Borell är arbetsmiljöforskare med fokus på bland annat risk och säkerhet.

Material och möjligheter

Material och möjligheter

Läs LTH-nytt nr 1 2020