Skip to main content

Är koldioxidinfångning lagrad i basalt framtidens klimaträddare eller inte?

Léa Lévy, forskare i teknisk geologi, får 5,1 miljoner kronor från Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse för att undersöka hur mycket hopp man kan sätta till koldioxidinfångning direkt från luften som sedan lagras i bergarten basalt.

Jonas Andersson – Published 19 February 2024

En bild på en bergsformation med basalt.

Kan du berätta lite om ditt projekt, vad du forskar om?

– Allt fler tekniker utvecklas och diskuteras som en del av lösningen på klimatförändringarna. 

En lösning som allt oftare föreslås är koldioxidinfångning direkt från luften för lagring i bergarten basalt (DACCS-b), där koldioxiden som fångas in löses upp i vatten och pumpas in under högt tryck i underjordiska basaltformationer. Teoretiskt ska koldioxiden sedan reagera med berget och förvandlas till mineraler. På detta sätt kan koldioxiden inte längre påverka klimatet. 

Det centrala antagandet med detta tillvägagångssätt är att växthusgasen förblir i mineralform för evigt. Detta antagande om “permanent tillstånd” är varför DACCS-b av många anses vara den bästa formen av koldioxidinfångning.

Det låter väldigt bra?

– Enorma investeringar görs nu baserat på övertygelsen om att DACCS-b kommer att leverera. Forskarna tvivlar dock fortfarande på om mineraliseringen verkligen sker i den omfattning och över de tidsskalor som företagen bakom tekniken utlovar och som krävs för att tekniken ska vara säker och skalbar. Detta har stor betydelse, eftersom DACCS-b för tillfället är ett centralt verktyg i många klimatåtgärdsplaner.

Men man vet inte hur bra det fungerar?

– Det finns fortfarande en osäkerhet bland forskare om hur bra det fungerar. Att det fungerar tror jag, men hur stor andelkoldioxid som faktiskt mineraliseras och hur länge det förblir mineraliserat är inte klarlagt. Det finns också en osäkerhet om mineraliseringen kvarstår när det finns ett konstant flöde av inkommande koldioxid. Det finns olika processer som kan påverka mineraliseringen, vilket den nuvarande modelleringen som används för att uppskatta mineraliseringshastigheten i fält inte tar hänsyn till.

Vad hoppas du kunna uppnå med projektet och vad är den möjliga praktiska användningen av resultaten?

– Vi hoppas att projektet ska bidra till att ta fram rekommendationer om hur DACCS-b kan styras på ett bättre sätt. Vi inleder projektet genom att först titta på språket som används när man pratar om DACCS-b. Vi granskar hur antagandet om ett permanent tillstånd tog sig in i den allmänna debatten, vilka aktörer som föreslår det och vems intresse debatten främjar. nästa steg analyserar vi hur antagandet om varaktigheten tas i beaktande i regleringar och lagar kring DACCS-b.

När vi förstår detta bättre kommer vi att titta närmare på själva geologin. Vi kommer att använda toppmoderna geologiska metoder för att utvärdera påståenden om beständighet och utveckla ett lättanvänt modelleringsverktyg som kan hjälpa allmänheten att faktakontrollera berättelser om beständighet av DACCS-b i specifika miljöer. 

Ni ska även skapa ett spel?

– Med hjälp av det vi kommer fram till kommer vi att utvärdera om de nuvarande bestämmelserna tar tillräcklig hänsyn till risken för att DACCS-b inte levererar som utlovat. Efter det kommer vi att utveckla ett brädspel baserat på resultaten från vår forskning och spela det med en bred uppsättning intressenter för att väcka kritiska diskussioner bland dem.

Med tanke på osäkerheten om vår kunskap om underjordiska, osynliga fenomen är det viktigt att kollektivt definiera vilken nivå av osäkerhet som är acceptabel för att en teknik ska anses vara ”säker” och ”önskvärd”. Detta bör bidra till mer konstruktiva diskussioner mellan grupper med skilda åsikter inom och utanför den akademiska världen och förhoppningsvis till förbättrade strategier och övervakningsmetoder för kolavskiljning.

Vad betyder detta bidrag för dig?

– I dag vill många ingenjörer bidra till hållbarhetsmålen. Jag tror dock att teknikutveckling oftast drivs av personlig nyfikenhet och möjligheter. Vi ägnar mycket tid åt att föreställa oss och beskriva de potentiella fördelarna med en teknik, särskilt när vi skriver forskningsförslag, och vi lämnar det upp till någon annan att utnyttja fördelarna och kontrollera skadorna. 

Historien visar att många tekniska uppfinningar som gynnade samhällen i vissa avseenden också var skadliga i andra avseenden. Till exempel sågs kolförbränning ursprungligen som en lösning på överkonsumtionen av trä, men ledde sedan till fruktansvärda problem med luftföroreningar, förutom att träkonsumtionen så småningom ökade. 

Här erkänner vi CDR-teknikens potential att mildra klimatförändringarna och samtidigt försöker vi klargöra dess begränsningar och potentiella negativa effekter, för att lära oss av historien.

Léa Lévy

Léa Lévy är biträdande universitetslektor i teknisk geologi. 

Mer om Léa Lévys forskning i Forskningsportalen

GeoSPAS

Projektet heter GeoSPAS – Integrated GEOlogical and SocioPolitical Assessment of Storage solutions for carbon dioxide removal – och förutom Léa Lévy ingår forskarna Wim Carton och Henner Busch, båda från LUCSUS, i projektet.

Mer om projektet GeoSPAS i Forskningsportalen