Utan gröna satsningar kan oljepriset snart skjuta i höjden

Prisraset på olja är historiskt. Men om kraschen leder till att oljebrunnar pluggas igen för gott och påskyndar en grön omställning är inte alls säkert. Minskar vi inte fossilberoendet överlever producenterna som om några år kan sälja oljan dyrt istället.

Kristina Lindgärde – Publicerad den 1 maj 2020

Rädda inte oljeindustrin och satsa på kollektivtrafik, föreslår Andé Månberger. Bild: David Lee/Unsplash.

Det är framförallt det kraftigt minskat bilåkandet till följd av Coronakrisen som ligger bakom den minskade efterfrågan på bensin och i förlängningen olja. Sedan i fjol har priset mer än halverats och efterfrågan minskat med trettio procent. 

Prisras på olja har skett tidigare, men den här efterfrågeminskningen är spektakulär, enligt André Månberger, forskare i miljö- och energisystem vid LTH, Lunds universitet och knuten till ett nationellt forskningsprojekt om kopplingar mellan geopolitik och hållbar utveckling.

– I normalfallet brukar efterfrågan ligga still vid ekonomiska inbromsningar. Och annars stiger den en procent per år. Senaste stora efterfrågeminskningen skedde vid början av 1980-talet, men det var både långsammare och mindre, säger han.

Tappet till trots så fortsätter många producenter att pumpa upp olja eftersom de behöver intäkterna och det annars finns risk för att källorna producerar sämre om de stängs ner en längre tid. Fracking-oljan i USA, där skifferlager sprängs för att frigöra olja och gas, är extra känslig.

Många menar att det tar uppemot femton år innan priserna stiger, men förloppen är så pass snabba så jag tror snarare att det handlar om fem till tio år.

Men om efterfrågeminskningen blir långvarig finns till slut inget annat val än att lägga ner produktionen.

Hur ska de politiker som vill gynna en grön omställning agera? 

– Det är lättast att säga vad de inte ska göra, nämligen att rädda oljeindustrin. Vissa oljebolag kommer inte klara av de låga priserna med den skuldsättning de har. Så när det kommer krav på att stater ska ta över deras skulder ska de inte göra det. 

Samtidigt varnar André Månberger för en backlash – om länder inte ser till att göra sig mindre beroende av oljan. 

– Om den krisande oljebranschen inte blir föremål för några räddningspaket, blir det förmodligen färre bolag som klarar sig. Å andra sidan, om Sverige och andra länder inte minskar sitt fossilberoende kan de som klarar sig kan ta ut ett högre pris längre fram. Priset stiger oavsett men inte lika mycket om utbudet är större.

– Många menar att det tar uppemot femton år innan priserna stiger, men förloppen är så pass snabba så jag tror snarare att det handlar om fem till tio år.

För politiker gäller det därför att främja sådant som ger effekt inom en tidshorisont på fem till tio år. Enligt André Månberger är en viktig åtgärd att främja både tillgång och acceptans till kollektivtrafik, som ju är betydligt mer energieffektivt än bilåkande. 

– Elbilar och andra fossilfria bilar behövs också, men här finns en så pass stor tröghet i systemet, att effekten kommer senare. 

Sverige har en nästan fossilfri elproduktion. Men det mesta av det biobränsle som används importeras, trots att inhemsk produktion både kan minska klimatutsläppen och stärka försörjningstryggheten, påpekar Månberger.

– Om fler länder ska minska sitt oljeberoende kommer konkurrensen om bioråvaran vi importerar öka, säger han. 

Efter prisnedgången 2014 ökade oljeutvinngen i USA varpå riksdagen höjde skatten på bensin för att dämpa konsumtionen.

Eftersom det den här gången istället är efterfrågan som minskat ser André Månberger ingen anledning till justerad moms och skatt som utgjorde två tredjedelar före prisraset.

Höga oljepriser är visserligen bra för klimatet, men för också nackdelar med sig i form av lägre tillväxt i länder som inte exporterar olja och högre matpriser i alla länder, påpekar Månberger.

– Det används mycket fossil energi inom jordbruket, så när oljepriset stiger så blir det dyrare att producera mat. Olika länder är olika känsliga för detta, värst för fattiga länder som är importberoende av både mat och olja.

En grön omställning är inte högprioriterat för många oljeproducerande länder, eftersom oljeintäkterna står för en stor del av inkomsterna till en redan mager statskassa. Saudi, Kuwait, Venezuela, Nigeria och Irak är exempel.

Vissa av dessa länder styrs dessutom också av auktoritära regimer som kontrollerar intäktsflödena och för vilka oljan blir ett sätt att hålla sig kvar vid makten.

– Men eftersom befolkningen i dessa länder växer i kombination med att oljan för eller senare sinar, använder många styren intäkterna från olja för att finansiera en utbyggnad av förnybara, inhemska energikällor. Export kommer alltså att vara fortsatt prioriterat i flera år framöver. 

För USA är efterfrågeminskningen inte riktigt lika besvärlig, eftersom landets ekonomi är mer diversifierad.

För Norge är risken ännu mindre eftersom inkomsterna läggs i en investeringsfond vilket jämnar ut fluktuationer i konjunkturen och enbart ett mindre uttag till statskassan görs varje år.

 

Artikeln har ursprungligen publicerats i nyhetsbrevet Apropå, där några av universitetets forskare kommenterar aktuella samhällshändelser. Prenumerera gärna! https://www.lu.se/nyhetsbrevetapropa