Informationsteknologin medför en ny situation i samhället, där mängder av data görs tillgängliga för hem, skola och arbetsplats. Nya kunskapsmöjligheter uppstår, liksom ökade svårigheter att finna runt i datadjungeln.

Med IT-samhället följer en större kontakt med omvärlden. Teknologin ökar medvetenheten, men kan också innebära styrande begränsningar.

Ökad kunskap om historien och flera scenarier om framtiden, gör nutiden tankemässigt mera fyllig.

Den nya högteknologiska komplexiteten är krävande och utmanande. Detta riskerar att dela mänskligheten i två grupper (klasser) – en teknologiskt kunnig och en ”oteknisk”. Detta förstärker den nu gällande situationen där vissa grupper kan och andra inte kan. Att inte vilja, önska, orka eller kunna bli en ”HomoHighTech”

innebär en begränsning med hänsyn till deltagande i det technokomplexa samhället. Den tekniskt avancerade tillvaron blir kapabel – men kanske bara för vissa. Med detta följer ett ”demokratiskt underskott” om vissa håller sig utanför.

På sikt kommer 20 % av befolkningen att kunna klara framställningen av industrisamhällets varor. Detta leder till ökad fritid, nya typer av jobb eller delade jobb.

Den urbana koncentrationen riktar sig numera mot storstäder och urbana regioner. År 2025 beräknas 75 % av befolkningen att bo i städer. Detta innebär resursproblem, men nya möjligheter.

Stadsutvecklingen kan leda till teknourbana

miljöer av låg kvalitet eller till livsramar som

är utformade efter humanistiska mål. En ny

stadsbyggnadsideologi krävs.

Stora byggnadsanläggningar som makrobyggnader, dammar, broar, metros, kraftverk o.dyl. ger väsentliga

tillskott till välståndet. Många regioner är helt

beroende av dessa för samhällslivet.

Å andra sidan innebär de också hot mot människor och samhällen genom sin sårbarhet för olyckor eller sabotage. Med välståndsstigningen följer det till-tagande hotet. Säkerhetskraven påverkar samhället.

Tekniken att transportera vertikalt uppstod vid 1800-talets mitt. Elevatorer av enklare slag hade funnits i 100 år, men uppfinnaren Elisha G. Otis demonstrerade på världsutställningen i New York för första gången en elevator som låste sig fast ifall hängkabeln knäcktes. Därmed löstes elevatorns stora problem nämligen säkerhetskravet.

Den vertikala transporten revolutionerade stads-byggandet. Redan runt 1900 transporterade elevatorerna i New York dagligen 6,5 miljoner människor mot 3,6 miljoner för all annan, horisontell, offentlig transport. Otis Elevator Company har satt upp

1,3 miljoner elevatorer som var nionde dag lyfter

6 miljarder människor, det vill säga hela världens befolkning. Tillsammans med övriga elevatormärken som Kone, Thyssen, m.fl. , lyfts idag 100 miljoner personer/timme eller knappt 2 miljoner i minuten.

Elevatorerna är de teknologiska naven för stadsförtätning och funktionskoncentration. Tomtpriser, byggnadskostnader och driftekonomi har ändrats radikalt genom de höga husen. Stadens karaktär har blivit annorlunda och stora storstäder möjliga.

Stadssocialt har möten mellan människor förändrats på både gott och ont. Mötet på gångbanan/trottoaren har i stor utsträckning bytts mot mötet i elevatorn. Rörelsemöte har blivit stå-still-möte. Utomhus har blivit inomhus. Tillfälliga möten, som är flera i det offentliga stadsrummet, har bytts ut mot möten inom huset med dess begränsningar.

I gengäld ökas gatunivåns funktionsutbud av butiker, restauranger, serveringsutbud och kulturaktiviteter när flera passerar. Därmed ökar intensiteten i mötena, vilket kan balansera isolationseffekten.

Det moderna stadsbyggandet är otänkbart utan elevatorn. För stadens problem såväl som möjligheter spelar vertikal lyfthjälp en avgörande teknologisk roll. Det har sagts att elevatorer är som människor – det finns ”de goda, de dåliga och de tråkiga”.

När det varje timme vistas 100 miljoner människor i dessa små transportrum, borde de vara goda, vackra, intressanta och intelligenta. – En vertikalgående utmaning föreligger.