lu.se

LUNDS TEKNISKA HÖGSKOLA

Lunds universitet

Denna sida på svenska This page in English

"Klimatfrågan skär i industristatens hjärta"

2018-07-12

I framtiden talar vi mer om andra generationens miljöeffekter, förutspår Max Åhman, forskare vid LTH och expert på klimatpolitik. Foto: Håkan Kogg Röjder

Max Åhman. Foto: Gunnar Menander

Industrialiseringen hade förmodligen aldrig inträffat om det inte vore för kol och olja. Idag används också andra energikällor, men industrin står fortfarande för en fjärdedel av koldioxidutsläppen i Sverige. Här ger Max Åhman, docent i miljö- och energisystem, sin syn på industrins, politikens och individens roll i klimatomställningen.

Järn- och stålindustrin står för 13 procent av koldioxidutsläppen i Sverige. För att nå nollutsläpp lär lösningar ”utanför boxen” behövas. Förra året hörde vi om en sådan när branschen annonserade att den ska producera stål med hjälp av vätgas istället för kol. Kan det lyckas?

– Ja, det tror jag. Jag är själv med i projektet på ett hörn och uppfattar att SSAB, LKAB och Vattenfall är seriösa och ambitiösa. Tajmingen är god eftersom nuvarande masugnar ändå behöver renoveras eller fasas ut inom tio till tjugo år. Mängden skrot som går att återanvända i världen ökar, vilket också talar för projektet där skrot kan återanvändas tillsammans med stål från järnmalm. Och i slutänden blir det inte så mycket dyrare än att tillverka stål idag. Allt detta talar för Hybrit, som projektet heter. 


Koldioxidlagring är en teknik som många satt sitt hopp till. Kommer den att slå igenom?

– I Sverige har det funnits en avvaktande attityd till koldioxidlagring, många har nog ansett att tekniken indirekt bejakar ett produktions- och konsumtionssamhälle. Men ett material som cement – som står för omkring 5 procent av världens koldioxidutsläpp – är svårt att ersätta fullt ut. Det är svårt att bygga broar i trä istället för i betong, till exempel. I Norge bygger cementindustrin en pilotanläggning för att fånga in och lagra koldioxid. Det enkla svaret är att tekniken måste slå igenom för cementindustrins del.

– Det finns en annan aspekt och potentiell fördel med att fånga in koldioxid: Ska vi klara målet med bara 1,5 graders global uppvärmning behöver vi någonstans ha så kallade negativa utsläpp. Biodrivmedel och bioraffinaderier släpper ju också ut koldioxid, men dessa räknas inte med i statistiken eftersom de inte är av fossilt ursprung. Fångar vi in koldioxidutsläppen med biologiskt ursprung och lagrar dem djupt under marken får vi negativa utsläpp. 


Vilken makt har politiker?

– Politiker har stor makt, solceller och vindkraft hade exempelvis inte fått fäste om det inte vore för politiska beslut. Men det är företag som måste driva utefter de förutsättningar politiker skapar, vilket många företag också gör. Den förnybara industrin växer kraftigt sedan tiotalet år, och idag riktas många blickar mot Kina och Tyskland. För Sveriges del gäller att vi är vi är duktiga inom bioenergi och nu också har intressanta utvecklingsprojekt kring stål. 


Hur är det att vara miljömedveten konsument idag?

– Inte helt enkelt. Många vill bidra, här finns en stor kraft. Men den får inte riktigt utlopp. Politiker har ett ansvar att se till att människor kan göra medvetna val genom exempelvis bättre klimatmärkning av produkter, så att betalningsvilja uppstår. Det gäller också att beskatta det som orsakar skada.


Om miljöproblem för ett antal år sedan handlade om sopsortering, algblomning och säldöd är dagens utmaningar globala. Är det alls lönt att driva ambitiös klimatpolitik på nationell nivå?

– Klimatfrågan är komplex. Samtidigt består världen av uppemot 200 enskilda länder som alla måste bidra. Överlag gäller att klimatfrågan skär i hjärtat av industristaten och det som driver ekonomin. Förutsättningarna är mycket olika länder emellan, och länder som är starkt beroende av fossila bränslen står inför tuffa omställningar. Kina och Saudiarabien agerar för att minska sitt beroende av kol respektive olja, men Ryssland tycks fortsätta att förlita sig till gasintäkter. Det kan bli bekymmersamt för landet när omvärlden, förhoppningsvis, slutar köpa naturgas och olja.


Apropå stormakter, USA har ju gjort något av en U-sväng i klimatfrågan. Hur påverkar det?

– Inte mycket. Det händer så mycket i USA som passerar under radarn för president Donald Trump. Men hade han kommit till makten för tio år sedan hade det varit katastrofalt. Nu har utvecklingen hunnit så långt att den är svår att stoppa.


Vilka miljöfrågor kommer vi att tala om framöver?

– Jag tror att vi talar mer om miljöeffekter som orsakas av de teknologier som behövs för att lösa klimatkrisen, till exempel solceller, batterier och biodrivmedel. Man skulle kunna kalla dem för andra generationens miljöeffekter. Hur ska vi till exempel återanvända batterier och solceller, och hur hållbar är gruvdriften för de mineraler som behövs för batterier? Något vi också borde ägna mer uppmärksamhet åt är hållbara basmaterial, som stål och betong, eftersom materialtillverkning genererar otroliga mängder koldioxid. 


Kommer världen att klara nollutsläpp till år 2045?

– Tekniskt sett är det möjligt, men politiskt är det svårt eftersom många inflytelserika länder drabbas när fossila bränslen överges. Å andra sidan går teknikutvecklingen snabbt. För Sveriges del gäller att vi ligger långt fram. Men vi har också utlokaliserat en del av våra utsläpp genom import av konsumtionsprylar, så vi bör ta ansvar och hjälpa andra länder att minska sina produktionsutsläpp. Klarar vi inte det borde vi minska vår egen konsumtion.

KRISTINA LINDGÄRDE

 

FAKTA | HYBRIT

Med Energimyndighetens stöd ska SSAB, LKAB och Vattenfall undersöka möjligheten att tillverka fossilfritt stål genom ett gemensamt joint venture, HYBRIT Development AB. HYBRIT-projektet består av flera delar, bland annat ett stort forskningsprojekt och ett pilotprojekt där tekniken testas. Om projektet lyckas kan svensk stålindustri bli först i världen med att tillverka fossilfritt stål. 

LTH och Lunds universitet deltar inom forskningsprojektet och leder ett arbetspaket som handlar om omställning och styrmedel för stålindustrin. De som arbetar med HYBRIT är medarbetare vid Miljö- och energisystem på LTH: professor Lars J Nilsson, Valentin Vogl, doktorand, och Max Åhman, docent.