Saras antikroppar hittar farliga lymfomceller

Tack vare Sara Eks forskning kan man numera ställa en säkrare diagnos på cancersjukdomen mantelcellslymfom. Varje år drabbas hundra svenskar av denna aggressiva cancersjukdom som tillhör cancertypen lymfom, vilken utvecklas i kroppens lymfkörtlar och främst drabbar äldre män.

– Olika varianter av lymfom kräver helt olika läkemedel. För att ha chans att överleva är det viktigt att snabbt sätta in rätt behandling, säger Sara Ek, docent i immunteknologi vid LTH. Sammanlagt
2.500 svenskar drabbas varje år av någon slags blodcancer.

Det hela började i Lund våren 2003. Det var då hon och hennes forskargrupp upptäckte att patienter med denna cancersjukdom producerar ett protein som kallas SOX-11. I normalfallet har detta protein som uppgift att utveckla fostrets centrala nervsystem, men i detta sammanhang är funktionen okänd – än så länge.

Hösten 2004 följde en ny, intensiv forskningsfas. Lundaforskarna ville utveckla en antikropp som kan berätta om patienter med förstorade körtlar har sjukdomen. Arbetet genomfördes i samarbete med det så kallad proteinatlas-projektet som drivs av Mathias Uhlén på KTH.

Det blev många labb-timmar. Tusentals vävnadssnitt som färgats med 130 olika typer av antikroppar utvärderades. Och i januari 2007 insåg man att man lyckats.

– Det var ren lycka att plötsligt kunna se ett unikt färgningsmönster! Vävnader med mantelcellslymfom som färgats med en antikropp mot SOX-11 såg helt annorlunda ut jämfört mot normal och annan malign cancervävnad.

Sedan dess har man i Lund upptäckt att proteinet också kan kopplas till vissa andra blodcancerformer och äggstockscancer. De senaste fyra åren har det internationella intresset för Sox-proteinet skjutit i höjden. Varför finns så mycket just i cancerceller? Är den viktig för cancerns överlevnad? Och i så fall, är det en möjlig angreppspunkt för behandling?

– Kan vi förstå regleringen, som delvis styrs epigenetiskt, det vill säga varför en och samma gen uttrycks i en vävnad men inte en annan, kan vi kanske få en fingervisning om varför vissa och inte andra insjuknar. Den ärftliga belastningen är närmast obefintlig, så det tycks vara yttre faktorer som spelar in.

TEXT OCH FOTO: KRISTINA LINDGÄRDE