Nyhetsvisning

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  Du sköna digitala värld – det är namnet på ett tvärvetenskapligt direktsänt seminarium som Sveriges Radio arrangerade i Lund i höstas. Seminariet handlade om hur digitaliseringen förändrar oss, hur det påverkar vårt lärande, vårt arbetsliv och vårt sociala samspel. Per Runeson, professor i programvarusystem vid LTH, var en av talarna och detta är en förkortad version, publicerad i LTH-nytt nr 2-2015, av vad han tog upp på seminariet. Hela seminariet finns att ta del av här. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  Om vi jämför de här samhällsförändringarna – bilismen och digitaliseringen – så kanske vi kan skönja vissa mönster kring vilken typ av kunskap vi behöver för att möta framtidens utmaningar. I bilismens barndom var bilarna förbehållna en liten, exklusiv krets av motorkunniga män, och någon enstaka kvinna. De första fordonen var konstruerade exakt som deras föregångare, hästvagnarna, men med en förbränningsmotor placerad under sätet i stället för hästarna framför skaklarna.

De tidiga bilarna krävde att förarna, eller deras bisittande mekaniker, hade gedigen kunskap om själva konstruktionen. De behövde kunna justera tändningen rätt med reglaget på ratten och byta tändstift när de sotade igen.  I den tidiga digitaliseringen var det också denna typ av detaljerad, teknisk kunskap som behövdes för att ta sig in i datorvärlden.

När tekniken och samhället kring det utvecklas, så är det en mer sammansatt typ av kunskap som krävs. Normalbilisten justerar inte längre tändningen – det sitter en liten dator i bilen som gör det några tusen gånger per sekund. Däremot behöver vi kunskap om systemaspekterna av bilismen, men också den baseras på kunskap om till exempel förbränningsteknik. På samma sätt behöver vi kunskap om datalogiskt tänkande för att kunna använda och påverka det digitala samhällets utveckling. Om bilismen innebär ett hot mot liv och fysisk miljö, så är digitalisering sällan direkt livsfarlig. Däremot hotar digitaliseringen vår personliga integritet, vårt umgängesklimat och våra ekonomiska värden, om vi inte lär oss att reglera och hantera den på ett bra sätt.

Vad är det då för kunskap som behövs, för att leva i och påverka det digitala samhället? Alla behöver inte samma kunskap, men alla behöver någon kunskap. Jag tror inte att alla medborgare blir programmerare eller nätverkstekniker i framtiden. Däremot behöver alla förstå datalogins fyra strukturella element: sekvens, alternativ, iteration och abstraktion. Datorn kan göra saker i följd, den kan välja olika alternativ, den kan upprepa, och den kan hantera delproblem.

Vi behöver som medborgare förstå grundläggande principer för det digitala samhället, och vi behöver vara tillräckligt tekniskt initierade för att kunna se hur dessa principer omsätts i praxis. Annars får vi en teknokrati, i ordets direkta betydelse, där teknikerna styr och bestämmer och vi sätter demokratin ur spel. Lawrence Lessig, en av de lite udda utmanarna i den demokratiska presidentvalskampanjen i USA, tillika hedersdoktor här vid Lunds universitet, har i en boktitel uttryckt det som att ”Code is law” – programkoden är lag i det digitala samhället. Då blir det bara de som kan läsa programkoden som förstår och kan påverka lagen. Vi måste som medborgare i alla fall förstå koden på samma grundläggande sätt som vi förstår den svenska lagstiftningen.

Så länge man såg bilen som en hästkärra med motor insåg man inte vidden av samhällsförändringen. Så länge vi ser datorn som en avancerad skrivmaskin missar vi både hot och möjligheter med digitaliseringen. Men inte heller digitaliseringen kan motas bort med automatvapen på Öresundsbron. Den måste mötas och tas emot med kunskap och viss ödmjukhet inför svårigheten att prediktera, särskilt om framtiden.