Bostadsbrist – eller kris i bostadsfrågan

KRÖNIKA.

Sedan en tid hör vi om en akut bostadsbrist. Vi måste öka byggnadstakten i Sverige, underlätta planprocesserna och till och med bygga nya städer.

Samtidigt berättar statistik från SCB att vår befolkning om 9,9 miljoner delar på 4,5 miljoner bostäder, det vill säga endast 2,2 boende per bostad. Än mer uppseendeväckande är denna siffra med tanke på att hela 56 procent av bostadsbeståndet utgörs av enfamiljshus.

Jag har i en skrift från ArkDes – Sveriges nationella centrum för arkitektur och design – visat att vårt nuvarande bostadsbestånd med stor sannolikhet skulle kunna hysa 800 000 invånare utöver dem vi är idag. Det betyder att med en väntad befolkningsökning på 1,3 miljoner (13 procent) fram till år 2026, så är drygt hälften av nybyggnadsbehovet tillgodosett.

Att utnyttja vår befintliga bostadsresurs bättre skulle bland annat innebära att fler kan få en bostad snabbare, att miljön skulle belastas avsevärt mindre och att invånarnas egen ekonomi påtagligt skulle förbättras.

Enligt min mening bör vi börja med att ställa oss frågan i vilket avseende vi har en bostadsbrist i Sverige – eller om denna rent av är en bostadsmarknad i kris istället!

Människor hittar helt enkelt inte en bostad i dagsläget. Vilket ju inte betyder att bostaden inte finns i verkligheten. Det betyder däremot att den inte finns på marknaden.

Vad beror detta fenomen på?

Låt mig ta ett exempel. Vi föreställer oss en mindre ort om 5 000–10 000 invånare där befolkningsutvecklingen är svag eller till och med negativ. Orten har goda kollektiva trafikförbindelser med de större centralorterna i regionen. Ställs frågan vad som utgör ortens största tillgångar blir svaren oftast förutsägbara. Naturen framhävs, likaså närheten till service samt att det är lugnt och tryggt att bo i X-by.

Ingen säger: ”Vi har villorna som saknas i Malmö, Lund, Helsingborg och Kristianstad! Men hos oss bebos de av äldre vilka knappt betalar något för sitt boende längre. Och inte bygger vi något attraktivt alternativ till dem heller …”

Samma problematik kan gälla för storstadsområden som domineras av äldre enfamiljshus.

Vi talar alltså företrädesvis om sociala och ekonomiska orsaker till att bostäder uteblir från marknaden. Eftersom vi oftast önskar bo kvar i vårt sociala sammanhang, och genom att vi har
svårt att ta på oss ökade kostnader på äldre dar, blir resultatet ”kvarboende” i överstor bostad.

Intressant, och paradoxalt, nog kan detta betyda att det inte alltid är den bostadssökande som saknar ekonomisk kraft, vilket hävdas i debatten, utan det kan faktiskt vara den presumtiva säljaren.

I bostadsfrågan tycks vi fortfarande agera i sann positivistisk anda från 1900-talet. Få ser till helheten i våra lösningar och beslut. Statliga myndigheter rekommenderar oss att bygga 700 000 bostäder på tio år, eller med andra ord att utöka privatpersoners redan höga belåningsgrad på omkring 2 700 miljarder (tre gånger en statlig årsbudget) till det dubbla. Utan kommentar! Andra myndigheter rekommenderar oss att bygga nya städer, eller med andra ord att öka segregeringen ytterligare och dessutom äventyra högt satta miljömål. Likaså utan kommentar.

Idag talar vi insiktsfullt om hållbarhetens tre hörnstenar. Den ekologiska, den ekonomiska och den sociala. Nu behöver dessa sköna tankar bli till verkstad. En förskjutning av fokus från hur vi producerar mer till hur vi bättre tar hand om måste äga rum. Den övergripande frågan om varför dagens bostadsbestånd inte utnyttjas mer effektivt bör ledsaga oss.

Och frågan kommer inte att ge oss ett svar utan flera. Fastighets- och realisationsvinstbeskattning ingår som en del. Här bestämmer det allmänna (läs: vi). Attraktiva boendeformer för unga, och särskilt för äldre, är en annan tung beståndsdel. Här kan det privata bidra med innovationer. Och kommunen i X-by kan vara lösningsinriktad genom att exempelvis erbjuda rabatterade markköp i centrala lägen under förutsättning att den tilltänkte byggherren erbjuder ”rätt” produkt.

Till syvende och sist handlar det om livskvalitet. Att leva ensam i en överstor bostad med hemtjänst, eller att bo i en anpassad bostad tillsammans med andra i en gemenskap, vad väljer vi?

CHRISTER MALMSTRÖM

Christer Malmström är professor vid Arkitektskolan vid LTH, Lunds universitet. Han är även verksam vid, och grundare av, Malmström Edström Arkitekter Ingenjörer.