lu.se

LUNDS TEKNISKA HÖGSKOLA

Lunds universitet

Denna sida på svenska This page in English

och vi testar innovationen

Dom är definitivt snygga, tycker...
...vår testpilot Jessika Sellergren.
...och startar sina brillor.
 

JAG ÄR FASCINERAD och förundrad. Jag får samma känsla som jag fick när jag i slutet av 90-talet såg filmen Existenz. I den kunde människan plugga in en spelenhet i sin ryggrad och på det viset medverka i ett virtuellt spel. Skrämmande och spännande! Skillnaden är att det jag nu upplever inte är en film.

Jag tittar upp till höger där den lilla skärmen sitter. Jag tittar så mycket att det stramar i mina ögonmuskler, de är inte vana vid positionen. Det gör ont. Men jag kan inte sluta!

Jag vinklar huvudet uppåt eller rör på ”touchytan” på den högra skalmen och glasögonen startar. Sen pratar jag med dem. ”Ok glass” säger jag, och får se en meny med alternativ på vad jag kan göra. Det är egentligen ingen revolutionerande lista. Jag kan ringa, ta bilder, spela in en video, skicka meddelanden, googla och få en vägbeskrivning. Men att göra det med glasögonen! Det är märkligt på en helt egen nivå! Det är så high-tech, som science fiction, och jag hamnar återigen i samma osannolikhetskänsla som Existenz gav mig.

”Ok glass”, ”google” och ”Alice Munro” säger jag. Glasögonens röst läser upp den senaste wikipediainformationen om nobelpristagaren. Samtidigt ser jag en bild av henne på skärmen. Den är lite pixlig men fullt acceptabel. Det är rätt praktiskt! Jag behöver inte knappa på ett tangentbord eller plocka upp min telefon och göra en sökning, informationen bara kommer till mig. Jag behöver inte ens släppa kaffekoppen jag har i handen!

Jag inser snabbt att glasögonen funkar bra för korta och snabba interaktioner. Det tar bara några sekunder från det att jag sagt ”ok glass”, ”take a picture” och ”share” till att jag har tagit en bild och delat den i lämpligt medium. Inte heller den här bilden ser särskilt bra ut på skärmen. Men utprintad är den riktigt bra. Glasögonen ger ifrån sig plingande ljud när jag tar fotot. Precis som när jag filmar. Jag gissar att det kan kännas lugnande för omgivningen att det är tydligt när en Glass-bärare dokumenterar omvärlden. Att det hörs när man gör det.

Ögonen börjar vänja sig vid sin riktning utan att jag får ont i dem. Jag glömmer nästan bort glasögonen, de är så lätta att det inte känns att jag bär dem. Jag går förbi en spegel. De är rätt snygga! Som att ha ett diadem i pannan. Fast ett internetuppkopplat sådant.

Men behöver jag glasögonen? Blir de lika självklara och svåra att klara sig utan som mobiltelefonen? Kommer jag då börja önska mig små datorer i andra attribut? Eller kommer jag vilja ha en port i ryggen som får mig att träda in i virtuella parellellvärldar?

TEXT OCH MODELL: JESSIKA SELLERGREN

FAKTA | GOOGLE GLASS

• Wifi, Bluetooth men ej GPS (använder telefonens)
• Kamera: 5 megapixel
• Ljud via ”Bone Conduction”
• Sensorer: Gyroscope, Accelerometer & Magnetometer
• Pris: 1 500 dollar