lu.se

LUNDS TEKNISKA HÖGSKOLA

Lunds universitet

Denna sida på svenska This page in English

MAX-fajt i riksdagen om LTH:s labblokaler

2015-06-03

Bengt Forkman framför ett strålrör vid invigningen av MAX-lab 1987. FOTO:Per Lindström

I vår är det exakt 30 år sedan de första elektronerna accelererades i MAX-lab. Några år senare var MAX-lab ett nationellt laboratorium som flyttade in på LTH:s campusområde. Senare i år stänger MAX-lab och flyttar ut till den nya byggnaden på Brunnshög, och LTH kan få tillbaka det norra laboratoriet i M-huset.

– Bakgrunden var att M-husets stora maskinhall hade blivit överflödig. Redan då gjorde man flertalet tester i datorn i stället för i verkstaden, berättar professor Bengt Forkman, mannen som startade och utvecklade MAX-lab från början och som nu tagit initiativet till att skriva en bok om MAX-labs historia.

Universitetet erbjöd alltså sitt nya nationella laboratorium denna lokal och där har det funnits och utvecklats sedan dess. I början av 1990-talet byggdes lokalen till för att få plats med en större lagringsring, MAX II, som invigdes 1995.

Även om MAX-lab först hörde till fysiska institutionen och matematiskt-naturvetenskapliga fakulteten blev den alltså snart en självständig nationell enhet inom LU. Forskare från hela landet och även utlandet reser dit och använder synkrotronljus.

Men att MAX-lab skulle få ta över verkstadslokalen väckte den gången stark opposition från främst professorer i M-huset som såg en gökunge flytta in i deras bo. I Forkmans förra bok om MAX-lab, ”Och det blev ljus” berättar han om den striden, som nådda ända upp i riksdagens talarstol 1980.

Hallen var utrustad för energiforskning men redan 1975 konstaterade flera utredningar att den inte användes. 1980 beslutade rektorsämbetet efter en ny utredning av en ledningsgrupp att lokalen skulle avställas med undantag för 25 procent som kunde användas för laborationer i undervisningen.

MAX-lab anmälde den sommaren sitt intresse för lokalen, då deras dåvarande accelerator på Fysicum var ytterst trångbodd. De som motsatte sig förändringen var bland annat professorerna Stig Borglin och Gunnar Tyllered. De fick starkt stöd av Inge Brinck, som i skrivelser ifrågasatte hela MAX-projektet. Även universitetsdirektör Stig Hammar var tveksam liksom socialdemokraten Ulla Sandell, Malmö, i universitetsstyrelsen. På hösten fastställde dock styrelsen lokalnämndens förslag och lokalen gick till MAX-lab. För projektet agerade bland andra Pia Sellers.

– Men samarbetet med LTH har också varit fantastiskt. Efter att MAX-labs föregångare lades ner 1972 var jag angelägen att rädda tjänsterna för tre nyckelpersoner, däribland ingenjör Lars Hansson och verkstadschefen Leif Thorell. Jag talade med LU:s rektor Sven Johansson, som också var min chef som professor i kärnfysik (och LTH:are) och skrev en ansökan och bad LTH att ta över två av dessa tjänster. Hellmuth Hertz utredde frågan och föreslog ett ”nådeår” för Hansson och Thorell. Tjänsterna förlängdes sedan efter en utvärdering och jag tackade LTH för generositeten redan i min förra bok om MAX-lab, berättar Bengt Forkman. Åtgärden gav honom en stark teknisk stab.

Bland forskare på LTH som använt MAX-lab mycket kan nämnas Sture Forsén. LTH-forskare har också deltagit i förslagen till utformning av det nya laboratoriet och hur byggnaden ska vibrationsskyddas.

Mats Nygren

 

FAKTA – en bok om MAX-lab

 

  • En bok om MAX-labs historia ska ges ut till invigningen av MAX IV den 21 juni 2016.
  • I arbetet med boken deltar flera nyckelforskare inom MAX-lab och som redaktör denna tidnings förra redaktör, Mats Nygren.