Vid namngivning av komplex generellt gäller att först kommer ligandernas namn med ändelsen -o ordnade efter bokstavsordning (räkneprefixen inverkar inte) oberoende av om de är laddade eller neutrala. Exempel på ligandnamn är: fluoro, kloro, bromo, iodo, oxo (O₂^-), peroxo (O₂^2-), tio (S^2-), hydroxo (OH^-), cyano (CN^-) och tiocyanato (SCN^-) och de oladdade liganderna akva (H₂O) och ammin (NH₃).

Sist kommer centralatomens namn vilket, för neutrala och positiva komplex, är identiskt med elementnamnet. Är komplexet negativt skall centralatomens namn ha ändelsen –at (jmf med negativa sammansatta joner). I vissa fall får centralatomen här namnet efter den latinska stammen åtföljt av –at. Exempel på detta är ferrat (Fe), argentat (Ag), aurat (Au), plumbat (Pb), stannat (Sn). Även sulfat (S), nitrat (N) och karbonat (C) är exempel på detta.

Exempel: tetraakvadihydroxoaluminium(III)jon (alt -(+1)jon) och om det är en förening, tetraakvadihydroxoaluminium(III)nitrat (alt -(+1)nitrat), diammindibromodiklorokoboltat(III)jon (alt -(-1)jon) och om det är en förening kaliumdiammindibromodiklorokoboltat(III) (alt -(-1)).

Kaliumhexacyanoferrat(III) är ett entydigt och därmed tillräckligt namn som ger formeln K₃[Fe(CN)₆], räkneprefixet tri- behöver inte användas eftersom oxidationstalet (III) för järn är givet och cyanidjonens laddning -1 anses ”självklar”. Det är dock aldrig fel att vara övertydlig!

Tillvägagångssättet vid namngivning av komplex är:

1. Identifiera själva komplexet (ibland slarvas det med hakparenteserna!) och avgör om det är neutralt eller positivt eller negativt. Är det negativt så skall namnet avslutas med -at (åtföljt av -jon om så är fallet). Neutralt och positivt komplex ger ingen speciell ändelse.
2. Därefter sorteras liganderna i bokstavsordning (kan variera mellan olika språk!) oavsett om de är laddade eller neutrala. Räkneprefixen anger hur många ligander av varje slag det finns (mono utelämnas).
3. Är komplexet negativt krävs en eller flera positiva motjoner som namnges på vanligt sätt.