Sammansatta positiva joner.

Då H+ räknas som ligand (dvs sitter på centralatomen) får jonen ändelsen -oniumjon. Exempel: oxoniumjon (H3O+) och ammoniumjon (NH4+).

Andra positiva sammansatta joner namnges genom att man först räknar upp antalet ligander (di-, tri-, tetra-, penta-, hexa- etc) följt av ligandnamnet åtföljt av –o och därefter kommer centralatomens (svenska) namn utan ändelse. Namnet avslutas med laddningens storlek med arabiska siffror alternativt centralatomens oxidationstal med latinsk numrering.

Exempel: tetraklorofosfor(1+)jon alt tetraklorofosfor(IV)jon (PCl4+), difluorojod(1+)jon alt difluorojod(III)jon (IF2+) och difluorodioxoklor(1+)jon alt difluorodioxoklor(VII)jon (ClO2F2+). (Finns flera ligander ordnas dessa efter bokstavsordning).

Sammansatta negativa joner.

Liganderna sätts först efter bokstavsordning. Centralatomens namn sätts sist och härstammar från elementets latinska/grekiska namn minus ändelserna –ium eller -ogen och skall åtföljas av ändelsen –at (eller –it). Jonladdningen alternativt centralatomens oxidationstal anges inom parentes före ändelsen -jon.

Exempel: trioxonitrat(1-)jon alt trioxonitrat(V)jon (NO3-), tetraoxosulfat(2-)jon alt tetraoxosulfat(VI)jon (SO42-), tetraoxofosfat(3-)jon alt tetraoxofosfat(V)jon (PO43-), hexaklorofosfat(1-)jon alt hexaklorofosfat(V)jon (PCl6-, difluorodioxoklorat(1-)jon alt difluorodioxoklorat(V)jon (ClO2F2-), trioxotiosulfat(2-)jon alt trioxotiosulfat(VI)jon (S(SO3)2-), (prefixet tio- används för att tala om att en syre atom är ersatt med en svavelatom, jmf tetraoxosulfat(2-)jon). Dessa är de fullständiga systematiska namnen.

De vanligaste och viktigaste sammansatta negativa jonerna har syre som ligand och oftast utelämnas därför den informationen i namnet och de tre första jonerna ovan kallas därför normalt bara för nitratjon, sulfatjon och fosfatjon och den sista tiosulfatjon.

Ändelsen –it har tidigare använts (och används fortfarande!) för att ange att det finns en sammansatt jon med samma atomslag fast med annan sammansättning som ger ett lägre oxidationstal hos centralatomen.

Exempel: nitritjon (NO2-), sulfitjon (SO32-).

Namnges jonerna med det fullständiga systematiska namnet skall de alltid ha ändelsen –at. De två senaste jonerna kan därför också namnges enligt: dioxonitrat(III)jon (NO2-) och trioxosulfat(IV)jon (SO32-).

Finns fler än två joner med samma atomslag men med olika sammansättning anges detta enligt äldre namngivningsregler med prefixen hypo- (under) och per- (över) i kombination med ändelserna -it och –at. Exempel: hypoklorit (under klorit), klorit-, klorat- och perkloratjon (över klorat). De systematiska namnen är dock att föredra här: oxoklorat(I)-, dioxoklorat(III)-, trioxoklorat(V)- och tetraoxoklorat(VII)jon. Det går att utelämna ligandsammansättningen om denna är syre, dvs det räcker med tex klorat(V)jon.