Kårhuset firar 25 år med nya visioner

Redan då LTH byggdes på 1960­-talet konstaterades att det saknades några vikta pusselbitar – bland annat ett bibliotek och ett kårhus.

Yens Wahlgren – Publicerad den 25 juni 2019

Arbetet med att planera Kårhusets ombyggnad är ännu på skisstadiet. ILLUSTRATION: TENGBOM

Teknologkåren ville ha ett eget kårhus som teknologerna på KTH och Chalmers hade, men i många år fick de nöja sig med en källare i V-­huset.

1986 fick teknologerna nog och bestämde sig för att ta saken i egna händer. Man bildade Styrelsen för Kårhus Åt Lundateknologer (SKÅL) och utsåg den första Kårshusgeneralen. Nu skulle man samla in pengar från näringslivet för att finansiera ett kårhus. Målet för insamlingen sattes till 35 miljoner kronor.

– Till en början gick insamlingen bra, men när jag började på LTH 1990 hade den börjat gå i stå, så för att få fart på den igen byggde vi en stor insamlingsbarometer som nolleuppdrag, säger Carl-­Henning Löf som var Kårhusgeneral 1992.

På barometern skulle man kunna följa hur insamlingen växte uppemot de 35 miljoner som man satt som mål.

– Men ganska snart målade vi om den och skrev 15 miljoner istället.

1992 tvärnitade konjunkturen och bidragen till Kårhuset sinade. Det var då som teknologerna kom på den förlösande idén att samarbeta med LTH om huset. LTH behövde plats för kansliet och man ville också ha en fakultetsklubb med gästmatsal. Så med teknologernas insamlade 15 miljoner, och med LTH och Akademiska hus ombord, tog bygget till slut fart.

Månsson-­Dalbäck arkitektkontor vann tävlingen med sitt förslag ”Taygetos”, och till de första skisserna hakade man sedan på en kanslilänga i två våningar. I maj 1994 kunde Kårhuset invigas av Lasse Brandebys karaktär Kurt Olsson, utbildningsminister Per Unckel, den gamle teknologen Kryddan Pettersson, rektor Boel Flodgren och LTH:s rektor Sven Lindblad.

Tanken var att LTH med Kårhuset skulle få ett ”spännande hus som ständigt pulserar av liv”. Riktigt så blev det aldrig. Entréplanet är ganska mörkt, tomt och ödsligt idag.

– Tanken var att det skulle ligga en bokhandel precis när man kommer in genom entrén, men de hoppade av ganska sent i processen, och därför blev entréplanet lite konstigt, säger Carl-­Henning Löf. Man får idag gå ganska långt innan man kommer ”in” i huset – fram till Teknologkårens expedition eller till kansliet. Ett annat sätt att dra folk till huset var då, för 25 år sedan, ett kursbibliotek på andra våningen.

Idag finns planer på att bygga om Kårhuset. Återigen är visionen ett levande hus.

– På sätt och vis är det ett hus med fyra baksidor. Det känns stängt från alla håll – det är inte inbjudande, säger LTH:s rektor Viktor Öwall.

Han sitter i en arbetsgrupp som tar fram planer för Kårhusets framtid. Idag ligger Kårhusets baksida ut mot Sölvegatan, precis där spårvagnshållplatsen snart ligger. Så första intrycket av LTH från spårvagnen kan bli ett varuintag och en sopcontainer.

– Vi vill ha entré från båda hållen, och då göra ett genombrott så att vi öppnar upp entréplan. Och vi vill gärna flytta ner restaurangen till första våningen och kunna ha en uteservering.

Gruppen har fått tre olika förslag på hur man kan bygga till, och om. Man har valt att gå vidare med ett av förslagen, men har kompletterat med fler önskemål. Bland annat det som LTH ville ha ut av Kårhuset 1994 – en fakultetsklubb och gästmatsal samt plats för hela kansliet, som vuxit ur det nuvarande Kårhuset.

– Vi har ju en fakultetsklubb idag som inte används, och gästmatsalen har blivit mötesrum. Vi hade gärna sett att man skissade på hur det skulle kunna lösas bättre. En del av kansliet sitter i dag i E-­huset, och vi hade vunnit mycket på att ha hela kansliet samlat, säger Viktor Öwall.

Tanken är också att se över utemiljön i direkt anslutning till Kårhuset. Den öppna platsen, torget, framför Kårhuset är idag fyllt av cyklar. Det finns också många ”döda” hörnor och vinklar och vrår, och inte minst det två ”groparna” – amfiteatern och den andra ”gropen” vid John Erikssons väg.

– Amfiteatern och uteplatsen vid Gasquesalen såg bra ut på ritningen, men när man sedan inser att den kan användas en månad på våren och en på hösten … då blev det ju en annan sak, säger Carl­-Henning Löf, som var med när det begav sig.

– Och spårvägen – den såg vi inte komma 1992.


Texten är från LTH-nytt nr 2 2019